Den senaste tidens rapporter om döda djur utan förklaring i Östra distriktet avfärdas av både kommunen och polisen alltför lättvindigt. Det är sant att inga bevis för brott föreligger. Men att säga att "inget hänt" är inte detsamma som att säga att allt är normalt. Dessa bönder har brukat sin mark i generationer. De vet hur en normal höst ser ut — och den här är det inte.

Jag är 74 år och har bott i Granvret hela mitt liv. Det som nu händer i skogarna vid Östra distriktet känner jag igen. Sommaren 1987 var det samma sak — djur dog, spår hittades som ingen kände igen, och folk såg ljus i skogen om nätterna. Ingen ville lyssna då heller. Hembygdsföreningen gör rätt som dokumenterar detta. Glömmer vi vår historia är vi dömda att upprepa den.

Det finns en arrogans i hur vi moderna människor förhåller oss till naturen. Vi mäter, dokumenterar och katalogiserar — men vi lyssnar inte längre. De gamla i Granvret har alltid sagt att skogen minns. Jag trodde det var romantik. Nu är jag inte lika säker.

Jag skriver anonymt för att jag inte vill att folk ska tro att jag är galen. Men jag bor i Östra distriktet och jag är rädd. Något rör sig i skogen utanför min gård om nätterna. Mina djur dör. Polisen säger att de inte kan göra mer. Vad ska vi göra?